Nordanstigs kustmuseum

 

Bakgrund

Naturrum

Fiske

Båtbyggeri

Repslageri

Tunnbinderi

Föreningen Hamnlyckan köpte 1982 Molarins gamla båtbyggeri. Båtbyggeriet var beläget mitt i det område där midsommarfesten brukade firas och föreningen var orolig att lokalen skulle byggas om till sommarstuga och förstöra möjligheterna till gemensamma aktiviteter. Vad lokalen skulle användas till var oklart vid köpet. Till att börja med användes den som lokal för bordtennisspel.
Vintern 1983 pågick en studiecirkel om Mellanfjärden i gamla tider. Den kunskap som cirkeln dokumenterad om byn började man fundera på om man kunde berätta för fler om på ett  mer organiserat sätt. Till byn hade flyttat tidigare statsarkitekten i Nordanstig Lennart Ringmar. Han engagerade sig i styrelsearbetet och med hans, gamla byinnevånares kunskaper och styrelsen med Tommy Brusell som ordförande började museet växa fram. Museet presenterar de 4 näringar som präglat byn.
Länsstyrelsen planerade för att hela Gävleborg olika naturum skulle visas. Genom att arbetet med museet påbörjats fick Mellanfjärden erbjudandet att få ett naturum för Nordanstigskusten. Hans Östbom var den som utförde arbetet.

1985  invigde landshövdingen Nordanstigs Kustmuseum.
Nedan finns beskrivet lite om näringarna - det mesta hämtat ur en skrift som finns att köpa på museet och som skrivit av elever vid Informationslinjen vid Mitthögskolan i Sundsvall.

Till toppen av sidan.    eller    Till menyn

Naturum

Länsstyrelsen i Gävleborg har bekostat det naturum som finns i museet, Den visar flora och fauna längs nordanstigs kusten.
Hans Östbom är den fotograf som gjort bilder och sammanställt dessa.
En vägg täcks av en relief av Nordanstigs kusten där bl.a. naturskyddsområden finns markerade.

Till toppen av sidan.   eller     Till menyn

Fiske

Fisket har stor betydelse för människor i Mellanfjärden. Från början var inte alla som bodde i trakten fiskare, utan många var bönder. Fisket var en bisyssla för bönderna, men när befolkningen ökade  och jordbruket gick dåligt fick många ge sig av eller försöka försörja sig på fiske. Det var först och främst strömmingen man livnärde sig på. På så vis växte fiskeläget i Mellanfjärden.

Strömmingen
En vanlig diskussionsfråga är om det är någon skillnad på strömming och sill, och det är det faktiskt! Biologiskt sett är det samma fisk, men strömmingen har anpassats till att leva i Bottenhavets bräckta vatten, som har en betydligt lägre salthalt än världshavens, där sillen går. Strömmingen skiljer sig även från sillen genom att den inte gör lika långa vandringar, beroende på vattentemperatur och näringstillgång. Strömmingen vanligen 15-20 cm lång, men enstaka exemplar kan bli upp till 30 cm långa. Så tidigt som på Hansatiden användes benämningen strömming på den fisk som fångades norr om Kalmar. Man skiljer på olika former av strömming, t.ex. fjärdströmming, vår och höstlekande havsströmming och isströmming.

Skötarna
Redan på medeltiden kallades de fiskegarn som användes till strömmingsfisket för skötar. De knöts under vintern av fiskaren själv, av hemspunnet lingarn. I skötens överteln ( överkant) satt flöten, sk flarer, av bark. de byttes under 1920-talet ut mot flarer av kork I skötens nederteln (nederkant) satt repöglor, sk hallband där stenar fungerade som sänken.
När man på 1800-talet började använda bomull istället för lin vid sköttillverkningen, blev det möjligt att producera maskinknutna nät.

Till toppen av sidan.  eller      Till menyn
 

Båtbyggeri

Traditionsrikt hantverk
Båtbygge har gamla anor i Norden och byggnadstraditionerna har utvecklats som ett svar på praktiska behov. Båten fick sin form beroende på vad den skulle användas till. Givetvis var fiske det dominerande användningsområdet, men båtarna skulle också klara transporter av olika slag.
De lokala naturförhållandena var en annan viktig faktor i sammanhanget. I norra delen av Bottenviken har till exempel en speciell typ av båt utvecklats för att klara av de svåra isförhållanden som råder där.

Båtbyggare Valter Larsson, en av de gamla båtbyggarna i Mellanfjärden.
Vid 18 års ålder, 1928 byggde Valter Larsson sin första båt som han sålde för 35 kronor. Han har byggt ekor, fritidsbåtar och skötbåtar. Fisknäten som användes kallas skötar, därav namnet skötbåt. Vid mitten av fyrtiotalet ersattes dessa fiskebåtar av trålare.
Den största båten Valter Larsson byggt var en fjorton meters trålare. Då hade han en "hjälpreda" en liten pojk som knappt förmådde klättra ur båten. Som mest jobbade 7 personer i Valter Larssons båtbyggeri. Han har byggt ca 400 båtar. Båtarna som byggts i Mellanfjärden kallas kort och gott "Hälsingebåtar".
Ett exempel på Valter Larssons båtbyggarkonst är den båt som står på museet. Den är byggd enligt klinktekniken. En båtkännare ser dessutom att den är spetsgattad eller "tvåstävad" vilket är den traditionella konstruktionen.
När utombordsmotorerna kom blev det allt vanligare att bygga båtar med akterspegel. Då kapades den bakre stäven så att aktern blev plan. På det viset blev det lättare att fästa en motor vid båten och det underlättade också när man skulle lägga ut nät. De spetsgattade båtarna har ändå aldrig helt försvunnit från bottenvikskusten.

Klinkbygge
Konsten att bygga klinkade båtar är gammal. Redan innan vikingatiden var tekniken väl utvecklad. När det gäller att bygga mindre träbåtar är klinktekniken fortfarande den vanligaste
Klinkbygge innebär att man låter plankorna eller borden, överlappa varandra ungefär som takpannor. Man börjar med kölen, båtens ryggrad. I kölens ändar fästs stävarna eller stäven om det är en båt med akterspegel. På utsidan av kölen fästs sedan den första omgången av bordläggningen, alltså det som skall bli båtens sidor. Borden läggs sedan omlott vidare upp mot relingen så att båtsidan får det karakteristiska trappstegsutseendet.     BILD på klinkbygge

För att sidan skall få en rund form måste varje planka hyvlas. Den undre hyvlas längs utsidan och den övre längs insidan, På så vis kommer borden att ligga mot varandra på ett sådant sätt att båtsidan får rätt rundning. Arbetet med bordläggningen görs på fri hand och är det känsligaste momentet när man bygger i klink. För att borden skall kunna böjas även på längden måste de mjukas upp. Det vanligaste sättet är genomblötning och upphettning. Tidigare förekom det att man kokade borden, När träet blivit tillräckligt mjukt gäller det att snabbt få borden på plats.
När bordläggningen är klar avslutar man med att lägga i "skelettet" som ger konstruktionen stabilitet. Detta skelett består av spant som fästs vinkelrätt mot kölen och följer bordläggningens form.

Kravellbygge
Vid ett kravellbygge är arbetsordningen den omvända. Man börjar med stommen och avslutar med bordläggningen. Borden läggs ovanpå varandra så att båtsidan blir helt slät. Att bygga i kravel kräver mer förarbete eftersom man måste veta exakt hur spanten skall utformas för att båten skall få rätt form.

Traditionerna förs vidare
Det vanligaste träslaget för båtbygge är fura. Fortfarande används verktygen yxa, såg och hyvel. Båtbyggarens skicklighet avgör om båten får rätt form.
Det är den inneboende hantverkskänslan som avgör hur båten kommer att se ut, anser Valter Larsson i Mellanfjärden. Han får medhåll av Göran Thybäck inflyttad båtbyggare av den yngre generationen. Gamlingarna drar tre hyveldrag  och bordspassningen är korrekt. Vi nybörjare hyvlar och hyvlar men det enda vi åstadkommer är att vi gör slut på träet, säger Göran skämtsamt.
I Mellanfjärden har båtar byggs i generationer. Släkten Palm  har i allra högsta grad bidragit  till att föra traditionen vidare. Albert Palm var den  fjärde generationen båtbyggare på orten.
En annan som behärskar konsten är Per-Olof Rosenberg som har byggt ett nytt båtbyggeri vid infarten till byn.

Till toppen av sidan.   eller     Till menyn

Repslageri

I egyptiska gravar har arkeologer hittat 6000 år gamla rep, som spunnits av lin enligt konstens alla regler. I Mellanfjärden finns fortfarande aktiva repslagare som behärskar samma teknik, "Mäster Vilhelms gesäller" som bildat föreningen Handslaget.
Repslagarkonsten
I Mellanfjärden levde och verkade Sveriges siste aktive repslagare, Vilhelm Eriksson till 1999. När denne fiskarson började sin yrkesbana som lärling vid O A Lindvalls repslageri var hantverk ett framtidsyrke. Året var 1928 och Ville var 18 år. för att bli repslagare måste han genomgå en lärlingstid på  4 år. Vilhelm har berättat hur de fick jobba nio timmar per dag på vardagar, under lördagar jobbade de sju timmar. Det blev femtiotvå timmars arbetsvecka och sex kronor i avlöning.
På OA Lindvalls repslageri till verkade man i första hand rep för fiske och lantbruk. För fisket spanns sköttelnar- det rep som omger nät och skötar på alla sidor. Till lantbruket tillverkades man bland annat tömmar, grimskaft och bindrep.

Så slår man rep
För att göra ett rep måste man gå igenom flera steg. Innan repslagaren börjar spinna ser han till att spånadsämnet, linet eller hampan, är noga häcklat. Vid häcklingen sorteras fibrer ut och kvar blir de långa fina fibrer som används vid repslagning.
Repslagaren lägger fibrerna i ett förkläde som han sätter runt midjan, så att de är lätta att komma åt. Han fäster fibrerna i en krok som sitter på ett hjul.
Medan han rör sig baklänges efter repslagarbanan, bort från det snurrande hjulet, formas ett garn i hans händer. en repslagarbana kan vara 100 m lång, så det blir många vandringar fram och tillbaka innan repet är klart. Ett rep byggs upp av ett antal dukter med varierande antal garn beroende på vad det skall användas till. Repslagarens skicklighet består i att beräkna exakt mängd fibrer till ett rep som skall bli exempelvis hundra meter långt. Eftersom varje moment gör repet kortare tar det lång tid att beräkna åtgången. När repet är färdigslaget ska repytan putsas med hjälp av dubbelvikt hampa rep. en rephalare för att få en slät och fin yta.
Hantverket förändras
Yrkesrepslageriet hade en given plats i de svenska hamnstäderna. I många äldre städer hittar man en skylt  med namnet repslagargatan som bevis för hantverkets betydelse. När skrå och handelstvånget upphörde i mitten av 1800-talet startades repslagerier även på landsbygden, i anslutning till  fiske och lantbruksnäringen.
Med nya tiders krav på effektivitet förändrades repslageriet. I stället för att spinna för hand konstruerade man nya, moderna maskiner som arbetade i rasande tempo. Nya råvaror kom in i bildens. Tidigare hade man mest använt lin och hampa, som har mjuka fibrer, Med maskinernas hjälp kunde billigare spånadsämnen med hårda fibrer användas.
Flätningsindustrin av idag
I början av 50-talet startade Vilhelm Eriksson maskinell tillverkning av flyt- och sänktelnar till fisknät. Det är en direkt fortsättning in i nutid av den gamla repslagarnäringen. Eva Eriksson, en av döttrarna tog över ansvaret för Flätningsindustri AB 1975. Fabriken är den enda i Sverige som nu för tiden tillverkar nättelnar.

Konsten förs vidare
I byalagets regi hade Vilhelm Eriksson kurser i repslageri. De som blev "gesäller" har sedan bildat föreningen Handslaget som för traditionerna vidare.

Till toppen av sidan.   eller     Till menyn
 

Tunnbinderi- ett bortglömt hantverk

När kylan bet hårt i knutarna och isen på Mellanfjärden hindrade fiskarna från att lägga nät, stannade de hemma för att binda tunnor. Mest behövde de fjärdingar, 3 liters kärl till sin strömming, men de tillverkade även byttor till sylt, smör, salt och annat. När en lanthandel öppnade i Mellanfjärden  på 1860-talet och började sälja strömming till andra delar av norrland behövdes fler tunnor. Kanske var det en anledning till att tunnbinderi kom att blomstra just i Mellanfjärden.

Tunnbinderi är i dag när nog bortglömt hantverk i Sverige. I länder där man tillverkar vin och sprit däremot, lever det fortfarande kvar. Vem kan dricka whisky som lagrats 12 år i en plastdunk?

Visste du att
De äldsta laggkärl man har funnit i Sverige härstammar från järnåldern ca år 500 f Kr.

Tunnbinderiet sedan medeltiden tillhörde skråhantverken. Vem som helst fick alltså inte tillverka tunnor. Skråväsendet upphörde 1846, men även i fortsättningen behölls mästar- och gesälltitlarna. För att bli gesäll var lärtiden tre till fyra år.

Tunnbinderihantverket har ofta varit knutet till handel och sjöfart. Många gånger ingick en tunnbindare i fartygens besättning. Hans uppgift var att tillverka tunnor till matförråd och gods ombord.

Den första tunnbinderifabriken startade i Sverige 1865. Då drevs maskinerna av ånga. Ordet "tunnland" från början var en benämning på en yta som kunde besås av en tunna säd.

Tunnorna tillverkades i vissa speciella storlekar. Våta varor som fisk, saltat kött och tjära förvarades i mindre tunnor än torra varor som mjöl, salt och kalk. Måtten på tunnorna var mycket exakta. Vanliga storlekar var 48 kannor (125,62 liter) för förvaring av våta varor och 56 kannor (146,55 liter) för torra varor. En hel tunna torra varor delades in i 2 spänn, 6 skäppor,
8 fjärdingar eller 32 kappar.

År 1949 började man räkna med andra mått. Standardmåttet för en tunna var därefter 100 liter, en halvtunna 50 liter och en fjärding 25 liter,

Hantverket
Att tillverka fjärdingar var ett hantverk som krävde speciella verktyg och erfarenhet.

Till fjärdingen användes fura som sågats och klyvts till små bräder, stavar. Med krokknivar kupades stavarna på insidan och buktades på utsidan. Långsidorna hyvlades på ett speciellt sätt för att  stavarna skulle passa ihop och ge en tät tunna.
När tunnan skulle sättas ihop använde man en speciell järnring, ett sättband. Det fungerade både som mått på tunnan och som hållare för stavarna, när de ställdes bredvid varandra i ringen.

Till band runt fjärdingen togs sly av sega träslag som björk och sälg, Stammarna klövs och mättes ut. I varje ände skars ett hack för att banden skulle kunna fästas ihop till en ring.
På insidan av tunnan skars en skåra med ett verkstyg som kallades såthult. Skårans läge bestämde var botten skulle sitta. För att botten sedan skulle passa in mättes insidan av fjärdingen på ett sinnrikt sätt med en passare, tönnstege. På en skiva av brädbitar markerades botten med en passare innan den sågades och sattes på plats. Sättbanden kunde tas bort och fjärdingen var klar att fyllas med strömming.
 

Tunnfabriken

Maskinerna gjorde sitt intåg i Jättendals tunnbinderihantverk år 1910. Då byggde Olle Lönnman, som var känd i trakten för sin händighet, maskiner till Edsmyr tunnfabrik. Maskinerna drevs med el och underlättade tillverkningen mycket.

När Edsmyrsfabriken lades ned 1924, byggde Sven Erik Johansson en fabrik på Notholmen i Mellanfjärden dit maskinerna flyttades. Fabriken på Notholmen kom att kallas Sveneriksfabriken. Där tillverkade tre-fyra man ända upp till 10 000 strömmingsfjärdingar per år. Dessutom tillverkades kaggar för snus, mosbyttor för lingonsylt och tinor för saltfläsk.

Fabrikör Johansson hade även ett åkeri som distribuerade kärlen över stora delar av Norrland.  Svenerksfabriken drevs fram till 1940-talet. Verksamheten kom efterhand att tas över av bleckkärlsfabriken på Kvarnmon. Den gör än i dag kärl för fisket nämligen suströmmingsburkar!!!
 

Till toppen av sidan.   eller     Till menyn
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Till menyn